Det har gått riktigt trögt att få stressfrakturen att läka ihop sig. Bara att acceptera att det inte finns något jag kan göra än att vänta har varit riktigt svårt att smälta men det var bara att tillslut ge upp och låta det ta sin tid. Vilket är typ motsatsen till min personlighet som gillar att kämpa och göra det som krävs, hellre pushar jag mig själv till bristningsgränsen än att bara sitta stilla. Men men, ibland finns det inget man kan göra.

 

Jag blev skadad i februari och nu äntligen i oktober har jag sakta kunnat börja jogga igen. Det går långsamt och är helt prestationslöst men att bara få vara ute och röra på mig i naturen igen är guldt värt. Jag använder min GPS när jag springer men enda orsaken till det är att se till att jag inte springer för länge och att se till att pulsen är låg så jag inte tar i för mycket.

 

Förhoppningen är nu att kunna springa det sista loppet jag har inbokat för i år: Tunnelrace, som är i slutet av november. Men jag kommer endast springa om jag känner att jag kan komma igenom skadefri och att jag klarar att slutföra loppet. 

 

Spännande! Första loppet och egentligen andra veckan som jag springer sedan skadan i mars. Så klart nervöst om det ens kommer gå med tanke på att min kondition är i botten och benen svaga men det är i alla fall bara en mil.

Och jag kommer ha min egna hejarklack med Frida som hakar på och hejar på mig! 40 000 som ska springa och massa band och spex, kommer bli kul!

Första 2,5 km var riktigt jobbiga och jag fick aldrig till någon bra andning. Tror jag tänkte för mycket på allt men efter det så kom jag in i ett flow och då var det riktigt avkopplande.

Jag sprang förbi både någon sorts trance party tält med massa folk och senare en agility tävling för hundar. Konstig blandning :)

Blev en mil idag och det var nog inte så smart. Benen är väldigt otränade så nu gör det ont i knäna. Jag är väldigt otålig men måste ta det lite lugnare. Kändes skönt att springa igen dock!

Nu när jobbet har kommit igång igen är det dags att gå tillbaka till rutinerna. Jag får pinsamt erkänna att jag inte tränat alls under semestern...När vi var bortresta så ville jag inte slösa tid på ett gym och jag hade ingen lust alls när jag var hemma. Ska bli intressant att se om man ens klarar att lyfta upp vikterna på gymmet.

 

Men det som är bra med pausen är att mitt ben har fått vila. Allt har känts bra så i helgen blev det ett första test som var en blandning mellan att gå och springa. Det kändes bra förutom träningsvärken så idag blev det ett löptest. Jag sprang 5 km utan att gå och det gick bra. Okej, jag får erkänna att jag har noll kondition kvar för det var fruktansvärt plågsamt men det gjorde inte fysiskt ont i alla fall!

 

Nu efteråt när jag sitter så känner jag den där surrande känslan jag hade i låret i våras när jag inte kunde springa så får ta en dag i taget. Planen är att förhoppningsvis röntga benet imorgon igen och hoppas på förbättring och sedan springa ett kort lopp nästa helg. Det har varit planerat i över ett halvår så jag hoppas kunna springa det. 

 

Idag var jag hos Ola igen för att checka benet. Jag tycker inte återhämtningen gått så bra, känner av smärtan fortfarande och det är olika bra/dåligt beroende på vad jag gjort och hur mycket jag rört mig. Springa har jag fortfarande inte vågat mig på så jag var lite orolig. 

 

Jag fick den absolut smärtsammaste massage någonsin av mina ben, jag tyckte förra besöket var illa men det var inget mot det här. Efter massagen blev det en genomgång av ryggen och att knäcka till allt och få det tillbaka på rätt plats. Visade sig att jag hade väldigt stel ländrygg, så pass stel att den hindrade mig för att röra mig som jag skulle vilket hade orsakat problem för höftböjaren och bäcken som i sin tur hade klämt nerver och förhindrat blodflöde till benen. Inte undra på att benen känns som spagetti för tillfället.

 

Slutligen så fick jag höra beskedet som jag länge gått och fruktat. Återhämtningen kommer ta tid och jag rekommenderas inte att springa några fler lopp förrän tidigast till hösten. Det kändes verkligen som sista spiken i kistan och nu känns alla roliga tävlingar och hela den här löpsäsongen långt långt borta.

 

Jag var hos en naprapat på en akuttid bara någon dag innan vi skulle åka ner till Paris som en sista chans att kunna springa loppet. Lyckades få en tid hos Mats på Idrottsskadecentrum mitt i Uppsala och han fösökte hitta problemet i mitt ben, var inte det enklaste, han kände runt och vred och böjde benet men vi kunde inte hitta vart det kom ifrån så jag fick t o m ställa mig på löpbandet för att trigga smärtan. Då gick det snabbt att hitta orsaken.

 

Visade sig att jag fått en muskelinflammation i Gluteus Maximus där den fäster i bäckenet. Great...av allt man kan lyckas få. Men jag sattes på en voltaren kur (2 tabletter 2 gånger om dagen) och totalt löpförbud så skulle det vara okej att springa loppet såvida smärtan inte blev värre och värre under loppets gång. Men han gjorde mig medveten om att jag skulle få springa med smärta. 

 

Loppet gick ju bra men efteråt hade jag väldigt ont i benet så jag bokade en tid hos Ola från MCW för massage. Det visade sig att mitt vänster ben hamnat fel och med all belastning från löpningen hade det bara blivit värre och värre. Han la benet rätt igen men sedan halvmaran har jag haft totalt löpförbud, får inte träna ben och så har jag haltat så det blev inget gående heller. Trodde jag skulle gå mental förra veckan och börja klättra på väggarna av frustration...

 

Idag hade jag återbesök och fick en minst sagt smärtsam massage. Men det var verkligen det musklerna behövde och benet verkar mycket bättre! Jag kan gå normalt nu även om det är lite stelt och så gör det ont att balansera. Men jag har har fått klartecken att börja träna ben igen och sakta sakta försöka springa. 

 

Det börjar se mörkt ut för att jag ens ska kunna springa i Paris i helgen. Jag tycker med alla förberedelser, träning, rehab och prehab att jag var förberedd på det mesta men så kommer såklart det oförberedda.

 

Det började med vad som kändes som träningsvärk i bäckenet eller lårfästet och jag trodde det skulle försvinna men så utvecklades det till ett tryck och nu gör det ont. Jag har försökt med rehab och massage men efter att ha testat att springa lite idag så kunde jag knappt gå resten av dagen och det pulserade av smärta i benet. Inte bra…

 

Jag har lyckats få tag på en tid hos en naprapat imorgon så får se vad de säger. Riktigt surt och väldigt ledsamt men jag måste fortsätta hoppas att det kommer gå tills jag vet mer. Det jag vet redan nu är att ju mer jag rör på mig desto mindre gör det ont och efter Voltarenen jag tog ikväll så känns benet mycket bättre. Jag kan gå utan problem och det bara ömmar lite så känns nästan som någon muskel inflammation? Kanske går att springa ändå? Hoppas verkligen…

 

Nu är det nära! Om en vecka vid den här tiden så sover jag nog gott på hotellrummet efter att ha sprungit min första halvmara. Helt overkligt att det redan är dags, kändes så tryggt när det var månader bort.

 

Tibbe och jag flyger ner till Paris på fredag kväll. På lördag kommer vi åka ut till mässan för tävlingen och hämta ut min nummerlapp och på söndag förmiddag så går startskottet. Jag har sista startgruppen så det kommer nog vara ganska trångt men förhoppningsvis kommer man fram om jag känner att jag vill pusha mig.

 

Spännande!

 

Imorse körde jag ett pass på gymmet innan jobbet, inget konstigt med det egentligen för jag gillar att träna på morgonen, men jag brukar alltid se till att vara på jobbet innan åtta. Har alltid en fix idé att jag vill vara på plats senast åtta :)

 

Imorse märkte jag dock att det inte skulle bli möjligt och då blev jag väldigt stressad. Kände att jag antingen kunde kapa i träningen eller helt enkelt komma lite senare. Fick bli en del mental fight med mig ett par gånger men jag bestämde mig på att fokusera på träningen istället när jag ändå var där. 

 

Efter ett tag så började stressen släppa och vet ni vad som hände när jag kom till jobbet? Ingenting :) Jobbade min dag som vanligt och tog igen missad tid under dagen. Måste verkligen skärpa mig och släppa saker som inte spelar någon roll och fokusera på det viktiga. Inte så lätt ibland men man måste ju träna det psykiska också och inte bara det fysiska :)

 

Igår blev det 15 km längs Gula Stigen som nog kunde döpts om till Gula isbanan istället. Det var väldigt milt och skönt väder med smådugg hela tiden men när isen inte hade smält bort och vatten på det…yeah. Glad att jag hade broddar på mig för annars hade det varit omöjligt. På vissa stigar hade dock det mesta smält bort så man äntligen kunde känna lite mark under fötterna igen, vilken känsla! Så jag längtat efter mark under fötterna igen när man springer.

 

Dagens utmaning var att hålla pulsen under 150 när jag sprang så det blev inte någon snabb löpning men jag fick ändå ett hyfsat flyt och det kändes bra genom hela passet. Lite frustration på vissa ställen när jag var tvungen att gå p g a all is men jag hade bra poddar att lyssna på och fin miljö så det var bara att ta det lugnt och njuta av omgivningen.

 

Tid: 02:12:26 Distans: 15.30 km Medeltempo: 08:39 min/km Medelpuls: 142 bpm

 

 

Där satt den, jag har äntligen lyckats att springa en halvmara distans och det känns så bra! Lite av oron av ”klarar jag att springa så långt?” är borta, nu gäller det bara att fokusera på att få upp tempot och viktigast av allt; hålla sig skadefri!

 

Mitt mål med dagens träning var distans och inte hastighet. Jag har en förmåga att öka båda samtidigt och det har ju lett till en del skador. Så idag fick jag upprepa målet hela tiden under turen för att inte öka hastigheten, jag satsade på att ha en puls under 170 och höll det ganska bra.

 

Jag hade inte riktigt förväntat mig att vintern skulle komma nu i helgen men det gick bra ändå i alla lager jag hade på mig. Jag körde på ett helt set underställ, vinterlöparbyxor, kari traa underställslinne, vinterlöparjackan, mössa, neck tube och handskar. Det kändes som det var perfekt mängd kläder för jag höll värmen hela tiden. Det enda området som jag frös i var händerna när det blåste, de var inte vindtäta så det blev tidvis bitande kallt.

 

Jag sprang längs hela Gula Stigen i Uppsala och det var jättevackert i snölandskapet. Lite halt och svåråtkomligt på vissa ställen så det var bra att jag drog på broddarna, första gången jag testar dem och vilka livräddare!

 

Överlag kändes allt bra men jag fick lite lärdomar av passet.

1. Iphonen är väldigt känslig mot kyla och total dog på mig (med 93% batteri), så blev inga podcasts för mig. Jag som lagt upp alla i en spellista…
2. Vattnet och flaskan frös till is så det var helt omöjligt att dricka.
3. Jag behöver mer energi med mig på passen. En bar räckte inte länge och benen kändes ganska möra vid 15 km.
4. Varmare vantar!

Tid: 02:46:23 Distans: 21.28 km Medeltempo: 07:49 min/km Medelpuls: 159 bpm

Vad glad jag blev när jag äntligen lyckades få med mig tibbe på en löptur igår. Han brukar aldrig haka så jag har slutat att fråga men igår var han på och han körde på bra! Hans 190 cm mot mina stackars 160 vinner ju ganska lätt så hans långsamma tempo är ungefär ett normaltempo för mig. 

 

Jag märkte att jag fått en hysad konditions bas i alla fall för jag var knappt andfådd och hade massa energi medan tibbe fick kämpa på men det gick väldigt bra för att vara hans första tur på länge. Bra kämpat!

 

Idag blev det ett lite oplanerat långpass i Sunnersta med Frida. Jag tänkte springa men hade inte planerat ett längre pass med tanke på det superlånga passet i torsdags men får man ett erbjudande man inte vill tacka nej till så är det bara att köra!

 

Vi tog bilen ut till Sunnersta och där fick jag en del körträning i Uppsala och det gick hyfsat bra tyckte jag även om de höll på att bygga om. Jag måste verkligen köra mer för att inte bli så nervös när jag kör, tycker fortfarande det är läskigt. 

 

Sunnersta var verkligen hur vackert som helst. Kändes som jag sprang och tittade överallt för det var den ena vykortsbilden efter den andra. Måste verkligen springa här på sommaren. Så lugnande med skogen, vattnet och vinden som susade i träden. Det var riktigt lerigt på sina ställen så det vita på mina Salomon skor är inte så vitt längre :P

 

Jättekul med sällskap när man sprang också och jag fick pushen jag behövde för att lyckas springa upp för skidbacken i slutet. Grymt kört Frida! 16 km efter alla skador vi haft kändes bra. Nästa riktiga långpass får vi satsa på en halvmara ;)

 

I söndags blev det en tur i skogen, Foret de Chailluz, och det var riktigt mysigt. Det är ganska varmt här så räckte med bara vintertights, underställströja och jacka. Jag svettades med de kläderna på men det var ganska skönt ändå när det började blåsa och regna.

 

Det var massa folk ute och sprang, tog powerwalks och var ute med sina hundar så jag kände mig inte rädd men däremot kände jag mig lite stressad. Svårt när man inte förstår språket och inte vet hur stor skogen är så jag höll på att springa alldeles för långt. Tur att gpsen på mobilen fungerar utan internet så jag kunde hitta ut men blev ändå en ganska bra runda. Över en mil!

 

Fick tyvärr ganska ont i höftböjaren men hela den här staden ligger på sidan av ett berg så blev väldigt mycket backträning. Roligt men utmanande!

 

Åh, jag svävar på moln! Så glad, spänd, förväntansfull och supernervös, kan knappt bärga mig! Idag släpptes äntligen platserna till Salomon Trail Tour i Skatås den 7 juni nästa år. Och gissa vem som satt parkerad framför datorn och snabbt bokade en plats, jag! 

 

Så, dagen innan min födelsedag kommer jag vara i Göteborg och springa 21 km terräng i ett vackert naturreservat. Det kommer bli tufft med många backar och det hjälper ju inte att jag är i Skåne helgen innan och springer Kullamannen. Jag velade lite fram och tillbaka eftersom jag är rädd att jag kommer vara slut i benen eller ha dragit på mig någon skada men jag har längtat efter det här så länge att jag inte ville missa chansen. 

 

Ihh, kan inte förklara hur exalterad jag är! Jag vill att det ska vara sommar nu!

 

Ikväll testade jag för första gången på att klättra/bouldering. Vi var ett gäng från jobbet som gick bort till Klättercentret på kvällen. Oturligt nog så lyckades vi tima in det med någon tävling så stället var helt fullproppat. Det gjorde det lite svårt att hitta lediga ställen att klättra på och kändes inte så bekvämt med massa åskådare när man är nybörjare men det var ändå roligt på det sättet att man fick se massa duktiga klättrare testa helt galna leder. 

Min höjdskräck var ett problem men det blev bättre ju mer tiden gick och mot slutet kände jag mig lite säkrare. Lyckades t o m klättra fyra leder, såklart de enklaste, men ändå!

Ska bli intressant att se om jag får någon konstig träningsvärk i axlar, armar eller händer. Man var ganska slut efteråt.