Det har gått riktigt trögt att få stressfrakturen att läka ihop sig. Bara att acceptera att det inte finns något jag kan göra än att vänta har varit riktigt svårt att smälta men det var bara att tillslut ge upp och låta det ta sin tid. Vilket är typ motsatsen till min personlighet som gillar att kämpa och göra det som krävs, hellre pushar jag mig själv till bristningsgränsen än att bara sitta stilla. Men men, ibland finns det inget man kan göra.

 

Jag blev skadad i februari och nu äntligen i oktober har jag sakta kunnat börja jogga igen. Det går långsamt och är helt prestationslöst men att bara få vara ute och röra på mig i naturen igen är guldt värt. Jag använder min GPS när jag springer men enda orsaken till det är att se till att jag inte springer för länge och att se till att pulsen är låg så jag inte tar i för mycket.

 

Förhoppningen är nu att kunna springa det sista loppet jag har inbokat för i år: Tunnelrace, som är i slutet av november. Men jag kommer endast springa om jag känner att jag kan komma igenom skadefri och att jag klarar att slutföra loppet.