Samtidigt får vi inte glömma bort de kära vi har. Idag är också en dag att fira eftersom vår nu stora och galna Dante blir ett år. Det firades med tonfisk!

Ovanpå dörrar är inte enog längre så nu har hon bestigit badrumsskåpet också! Från toaletten hoppar hon ända upp dit (så nu har vi fått börja damma där också...) och sedan sittar hon där och tittar på mig när jag gör mig ordning på morgonen. Det läskiga är när hon ska hoppa ned sedan för hon hoppar därifrån ända ner till golvet med en väldans duns. 

 

Nu har vi nog inte många fler ställen att bestiga (om hon inte försöker sig på bokhyllan) så hoppas hon kan ge upp detta quest att utforska hela lägenheten. 

 

"Loss" fungerar inte lika bra på katter ;)

 

I helgen köpte vi en byrå som nu står i hallen. Jag tänkte inte alls på att Yuki kanske skulle vilja använda den men det tog nog bara en halvtimma så var hon ovanpå byrån. Räcker det? Nejdå. Då sitter hon där och stirrar på dörrkarmen tills hon tar beslutet och hoppar upp där och går runt. Räcker det då? Ånej. Från dörrkarmen hoppar hon upp ovanpå de höga garderoberna och försvann in bland allt damm och prylar vi har där uppe. 

 

Väldigt imponernade! Jag är mest rädd att hon ska skada sig när hon hoppar ner men hon hoppar helt orädd ner därifrån direkt till golvet. Nu är frågan om jag någonsin kommer få tag på henne när jag ska till utställningar :)

 

När vi har varit bortresta så var Frida och Didrik jättesnälla och tog hand om lilla Yuki. Vi var lite fundersamma på hur vi skulle göra det, skulle hon vara här eller vågade vi ta henne till dem, men det slutade med att vi testade det sistnämnda. 

 

De har ju tre katter men Yuki är van vid att alltid ha haft Hunter hos sig så hon är van vid sällskap. Och det verkar som det gick över förväntan! Det blev såklart en del fräsande i början och gömma sig under soffan men verkar bara som det tog kanske två dagar tills allt började lossna och mot slutet gick hon runt lugnt och verkar ha blivit bästis med Thor. 

 

Mycket tack vare Fridas snälla katter och all uppmärksamhet och kärlek hon har fått av Frida och Didrik. Tack så jättemycket för hjälpen igen! Tror det var bra också för Yuki med lite kattsällskap igen och få se lite natur och fåglar utanför fönstren. Blir ju lite mer liv än det är hemma hos oss nu.

 

Jag har dragit mig för att skriva något mera om Hunter. Även om jag fortfarande är väldigt ledsen när jag tänker på allt så är jag nästan mer arg nu när jag tänker på det. 

 

Efter mycket fram och tillbaka och frustration så fick vi äntligen veta vad han dog av. Dödsorsak var syrebrist orsakad av en kronisk lunginflammation. Måste varit ett hemskt sätt att dö och jag känner att det var så onödigt. Det kanske inte finns tillräcklig forskning om katters sjukdomar men när hela båda hans lungor var förstörda...

 

Obduktionen kunde inte hitta orsaken till lunginflammationen men de tror det var något virus han inandats. Sedan blir det konstigare. Vi röntgade hans lungor i september och då såg de helt friska ut. Det var ett par veckor efter han blev sjuk. De spekulerar i att han måste varit ett väldigt udda fall som haft nedsatt immunförsvar så sjukdomen bara blev värre.

 

Finns ingen mer information vi kan få om Hunter nu, det är bara att försöka tänka på den bra tiden vi hade tillsammans och försöka trösta sig med att vi gjorde allt vi kunde. Jag kommer dock alltid vara supernojig för minsta lilla med Yuki nu.

Ibland när jag sitter vid datorn så ska Yuki hoppa upp på ryggstödet och vässa klorna på skinnklädseln och sedan har jag en pälsmössa sittandes bakom mig :)

 

Idag är det en månad sedan Hunter gick bort. En månad utan någon som alltid tigger mat, aldrig riktigt listade ut hur man skulle jama men däremot visste precis hur man skulle bre ut sig i soffan så husse helt enkelt fick sitta på golvet. Vi saknar vår teddybjörn.

 

Exakt så här glad såg hon ut efter att hon badats i helgen. Det var verkligen dags för ett bad igen, senaste gången var i juli! Vi brukar bada katterna oftare och i samband med utställningar men eftersom jag fått ställa in alla jag skulle åkt på i höst så har det blivit lite dåligt med bad...

 

Hunters bortgång har påverkat mig mer än jag trodde. Jag var såklart helt förstörd i början men jag trodde jag skulle kunna fortsätta som vanligt. Man har väl det där i huvudet att man ska vara bäst på allt och hålla skenet uppe men allt känns bara så fejk. 

 

Varje dag har upp och ner, jag går mellan frustrerad, ledsen, arg, glad och hopplös och det gör mig bara så trött. Så just nu kan jag säga att jag istället är sämst på allt. Jag har ingen ork eller lust till något och jag kommer på mig själv flera gånger med att bara stirra in i datorskärmen. 

 

Bara tanken på att jag aldrig kommer få röra honom igen eller gosa med de härliga kinderna gör mig helt förstörd. Och de gångerna jag kommer på mig själv med att vara glad eller skratta så känns det så fel, hur kan jag fortsätta med mitt liv när inte han gör det? Det här är nog inte världens mest muntra blogg just nu men det är kanske okej att man inte är på topp hela tiden. Alla har väl sina svackor och just nu är jag som sagt sämst på allt. 

Jag kom på att jag inte fört över alla bilder från kameran och jag hade tagit några på katterna i augusti. De här är tagna tio dagar innan Hunter blev sjuk. Jag saknar hur han brukade titta på mig.

 

För ett bra tag sedan skrev jag upp mig på ett Smartson test för Gourmets blötfoder "A la Carte - Chef's Recipes" och nu fick jag hem en testförpackning. Jag hade glömt av det och egentligen var det mer för Hunter eftersom han gillar blötmat mer än Yuki. Hon kan vara lite petig så jag visste inte om hon skulle gilla det men det gjorde hon. Tassen upp från Yuki!

 

I fredags hämtade vi Hunters aska på djursjukhuset. Jag trodde jag skulle klara det men det kändes väldigt tungt att få se honom, eller hans urna. Men det känns bättre att han är hemma igen nu, mitt huvud har gått på högvarv med alla konstiga tankar om vad de kan tänkas göra med hans kropp eller att han ligger där alldeles ensam och känner sig övergiven.

 

Jo, jag vet att det låter dumt men jag ville bara ha honom hemma igen. Så nu står hans urna i vitrinskåpet tills vi kan bestämma vad vi vill göra med den.

 

 

Det var längesedan jag skrev nu men det har varit mycket att bearbeta den här veckan. I söndags var jag så glad och sprallig efter Kari Traa eventet men det tog sig en snabb vändning när Tibbe sa till mig att något var illa med Hunter. Jag tror det var runt midnatt och jag hade lagt mig i sängen när Tibbe kom inspringande, jag var halvt sovande men vaknade snabbt till och sprang in i kontoret. Hunter var redan helt lealös och jag fick panikringa djursjukhuset medan Tibbe försökte skaka liv i honom. 

 

De lät inte så positiva men jag trodde fortfarande det kunde finnas någon chans så det blev att panikköra dit i mörkret med tårarna rinnande. När vi kom dit fastställde de att han redan var borta. Det var nog det värsta att få vara inne i rummet med hans kropp och säga farväl. Jag ville inte gå därifrån utan fortsatte klappa, lukta och pussa. Det kändes riktigt fel att bara lämna honom där, borta eller inte så ville jag ha honom hemma. 

 

Sedan blev det att köra hem i mörkret med tom kattbur och tårarna rinnande...Resten av veckan har bara gått till att gråta, sakna honom och sakta börja bearbeta det. Det känns riktigt tomt hemma utan honom. Han var verkligen min teddybjörn som älskade att gosa med mig och vars favoritsyssla var att äta. De senaste månaderna var han inte sig själv men han försökte så bra det gick. 

 

Eftersom vi inte vet vad han dog av ännu så har jag sakta men säkert tagit bort hans saker, rengjort kattlådan noga, våttorkat golven och städat upp en del för att minska risken att Yuki skulle råka ut för något. Hon är heller inte van vid att vara ensam och går runt och jamar hela tiden och vill ha all uppmärksamhet. 

 

Hunter kommer saknas innerligt av oss. Han hann inte ens bli tre år utan gick bort tre dagar innan sin födelsedag. 

 

Usch, idag har varit en jobbig dag. Igår kväll och imorse tog vi tempen på Hunter och han är nu uppe i 39,3 grader. Det är fortfarande en "okej" temperatur, så länge han inte går över 39,4 så kan man fortfarande anse det som en normal temperatur. Jag tror att Hunter ligger på ungefär 38,3 när han är frisk så man blir ju en orolig matte.

 

Idag handlade mest om att försöka tänka på annat på jobbet men i mitt huvud spelas hela tiden olika filmer upp om hur vi ska hitta honom halvdöd när vi kommer hem. Kan ju säga att det var med andan i halsen jag låste upp ytterdörren men så snart han stod där (...och smet ut i korridoren) så kunde jag andas ut för första gången på hela dagen. 

 

Jag hittade förresten lite söta klipp på Hunter som liten som jag lagt upp på Youtube. Han var lika sprallig och busig som Yuki är nu! Det hade jag helt glömt bort. Fick mig att både le och bli helt tårögd :)

 

 

Idag gav vi Hunter hans sista medicin så nu är det bara att vänta och se vad som händer. Den sista veckan har han varit väldigt kry och matglad så allt känns positivt, det är nästan som att han är tillbaka till sitt gamla jag igen. Jag tror det tar ungefär två dagar tills allt går ut ur systemet och vi kan se hur han egentligen mår. 

 

Det gäller att hålla tummarna och tänka positivt. Men kan ju säga att jag är väldigt nojig, överanalyserar allt hela tiden och hittar jag inte honom så är det inte svårt att tänka det värsta när man går runt och letar. Konstiga är att jag längtar mest att se Hunter och Yuki småbråkas igen :) Vi brukade ju alltid få skälla på dem för att få dem att sluta när Yuki började pipa men det har inte hänt sedan innan han blev sjuk. Tror Yuki saknar någon att bråka med.

 

Det blev ingen löpträning idag. Hade varit kul att gå men jag känner fortfarande att jag behöver vila upp mig sedan loppet i söndags. Jag fick träningsvärk i låren och vaderna blev ganska stela men det värsta var nog ömheten och smärtan i vad jag tror är mina hälsenor. Jag gissar på att jag överansträngde dem i alla backar och jag googlade runt lite och läste att det kan ömma mer om vaderna är stela. Men det känns redan bättre efter vilan så snart ska jag börja springa lite lugnt igen. Ser verkligen fram emot att kunna springa utan planer, krav och rädsla för skador utan bara för att det är roligt och en frihet.

 

Tänkte jag kunde ge en uppdatering om Hunter också efter att jag pratat med veterinären idag. Vi har gett honom den nya medicinen i över en vecka nu och även om han verkligen hatar den så har han mått mycket bättre och nästan varit normal så vi slutade ge honom den febernedsättande för någon dag sedan. Men snabbt så blev han väldigt hängig och dålig igen och fick feber så idag har vi börjat med den igen. 

 

Han kommer nog bli mycket bättre och kry nu igen men vi kommer inte veta med säkerhet om medicinerna har hjälpt förrän vi slutar ge honom dem om två veckor. Veterinären sa i alla fall att vi kan utesluta att det kan vara bakterier om inte den här medicinen hjälper men i så fall är det virus och då kan det vara allvarligt. Så det är bara att vänta...