Det var längesedan jag skrev nu men det har varit mycket att bearbeta den här veckan. I söndags var jag så glad och sprallig efter Kari Traa eventet men det tog sig en snabb vändning när Tibbe sa till mig att något var illa med Hunter. Jag tror det var runt midnatt och jag hade lagt mig i sängen när Tibbe kom inspringande, jag var halvt sovande men vaknade snabbt till och sprang in i kontoret. Hunter var redan helt lealös och jag fick panikringa djursjukhuset medan Tibbe försökte skaka liv i honom. 

 

De lät inte så positiva men jag trodde fortfarande det kunde finnas någon chans så det blev att panikköra dit i mörkret med tårarna rinnande. När vi kom dit fastställde de att han redan var borta. Det var nog det värsta att få vara inne i rummet med hans kropp och säga farväl. Jag ville inte gå därifrån utan fortsatte klappa, lukta och pussa. Det kändes riktigt fel att bara lämna honom där, borta eller inte så ville jag ha honom hemma. 

 

Sedan blev det att köra hem i mörkret med tom kattbur och tårarna rinnande...Resten av veckan har bara gått till att gråta, sakna honom och sakta börja bearbeta det. Det känns riktigt tomt hemma utan honom. Han var verkligen min teddybjörn som älskade att gosa med mig och vars favoritsyssla var att äta. De senaste månaderna var han inte sig själv men han försökte så bra det gick. 

 

Eftersom vi inte vet vad han dog av ännu så har jag sakta men säkert tagit bort hans saker, rengjort kattlådan noga, våttorkat golven och städat upp en del för att minska risken att Yuki skulle råka ut för något. Hon är heller inte van vid att vara ensam och går runt och jamar hela tiden och vill ha all uppmärksamhet. 

 

Hunter kommer saknas innerligt av oss. Han hann inte ens bli tre år utan gick bort tre dagar innan sin födelsedag.