Imorse innan jobbet blev det en lite kortare springtur. Jag brukar gilla att ha längre pass egentligen och i skogen men nu var jag nyfiken på hur bra jag kunde springa milen och om jag kunde lyckas att springa konstant utan att stanna. 

 

Jag satte klockan på 05.45, upp och på med löparkläderna och ut i dimman! Det var superfuktigt, dimmigt och ganska kyligt ute men det kändes ändå ganska mysigt. Jag funderade lite på hur jag skulle springa medan jag cyklade in mot stan och det fick bli den vanliga rundan i stan som ger en blandning av asfalt, grus, stigar och lite gräs. 

 

Jag började i ett lugnt tempo och höll pulsen under 170 så bra det gick och när jag var varm försökte jag hålla mig runt 6 min per km men det gick mellan 5.30 till 6.30 beroende på terräng och hur trött jag var. Pulsen kunde springa iväg till 180-185 ibland men då saktade jag ner lite för att få lite nya krafter och ta några djupa andetag. 

 

Det gick ganska bra fram till den 7 km då jag började känna mig rejält trött i benen men det var bara att sakta räkna ner distansen medan jag var påväg tillbaka till jobbet. En liten liten ekorre på vägen blev en bra distraktion ett tag (jepp, jag är typ "Fan, jag orkar inte...oh, squirrel!") men de sista 0,5 km kunde jag trycka ur den sista energin och lyckades springa milen på en timma!

 

Det kändes bra! Nu vet jag i alla fall att det går även om det var jobbigt. Lite jag lärt mig för nästa gång är att inte springa på tom mage när jag ska pusha mig, hade inte så mycket energi att ta ifrån. Sedan skor...jag älskar mina Saucony skor och de är jättebra på stigar och grus men på asfalt känns de verkligen stumma och stegen blir väldigt tunga.