Idag nådde jag en milstolpe, jag sprang äntligen milen utan smärta i knäna! Planen var att bara springa åtta km men det kändes så bra så jag fortsatte och när jag kom hem så hade jag sprungit 10,30 km. Det känns som att jag hade kunnat springa mer men det är bättre att ta det försiktigt. Knäna började kännas lite stela mot slutet och jag var jättehungrig.

 

Jag sprang längs med ån här i Uppsala och det var grusstig i princip hela vägen vilket kändes mycket bättre för bena att springa på. Efter fem km fick jag vända om och springa tillbaka, jag trodde att stigen skulle ta slut men den bara fortsatte. Hade varit intressant att se hur lång den är men det får bli vid ett riktigt långpass. Det var i alla fall skönt att det var massa folk ute som gick med hundar, tog powerwalks eller var ute och sprang. Frida hade berättat något om något mentalsjukhus i närheten där hon blivit förföljd så jag var rejält nervös i början (när man inte har legitimation på sig heller så undrar jag alltid hur lång tid det kommer ta innan någon kan identifiera mig). 

 

Men allting gick bra, supermysig väg att springa, bra för bena och jag hittade t o m en backe som jag både lyckades springa upp och nedför. Jag ska egentligen inte springa nerför med mina knän men de kändes starka och det gjorde inte ont. 

 

Jag känner mig i alla fall superglad! Nu kanske jag äntligen kan sluta oroa mig och bara springa för att det är roligt och jag mår bra. Milen under en timma nästa? Hoppas det!